Pierre Mathieu is a self-taught artist, born in the south of France in 1964. Son and grandson of Spanish political emigrants on his mother’s side, he was not destined to be an artist by education or family background.
He graduated from a French-English business school in 1987 and later became active in the field of international aid to third world countries, travelling extensively to the poorer regions of the world and particularly to Latin America.
It was at the age of 28 that Pierre Mathieu started to paint. His work was inspired by his professional activities in developing countries and also by the urban life of modern cities. In 1996 he moved to the USA, where he began to exhibit more systematically in art galleries in several American cities, including Washington D.C, Santa Fe, Chicago and New York.
He returned to France at the end of 2001 a few weeks after September 11. It was also in 2001 that he decided once and for all to become a full-time artist. After six years in Marseille in the south of France, the artist decided to move to Africa. Since 2007 he has been living and working in Maputo, Mozambique.
The origins of his work are to be found in the post-war currents of “Experimental Painting” that drove the work of the COBRA movement at the end of the 1940s in northern Europe, and more particularly the work of Asger Jorn. Later on, artists such as Rauschenberg, de Kooning, Cy Twombly, Baselitz, Basquiat and comic-book artist Enki Bilal have influenced his more recent work.
Pierre Mathieu describes his decision to begin painting as a life-defining event: “the rejection of banality, public places and roads mapped out in advance. Painting to exist, to find my place in things, to speak out about the world and the people in it. With fury and conviction. As a witness to a society that is searching for itself, hesitates and then goes on its way, bulldozing through the world, in its sudden leaps and bounds, its outbursts and its wavering doubts, my painting feeds off the chaos, exorcises the tension, captures the intensity of the moment in order to finally achieve its balance.
In Africa it doesn’t know how to rain. The weather tosses a coin for drought or flood. Heads or tails? It’s the same with life, too. Beauty, violence, colour, light, chaos, noise, death. Everything there is more intense. Contrasts. Shifts. The die is cast and fate chooses its next move.
When people ask me how Africa has influenced my work, I never know how to reply. I think that, unconsciously, my art has always been African in its expression. Of course, the primitivism of the early years has gradually given way to a more structured, more narrative style inspired by my travels and my view of the world. But the heart of my visual expression is still, as always, a precarious balancing act between contrasts, juxtapositions and colours, executed in a rapid rhythm, filled with movement and – ultimately – very African.”
Pierre Mathieu är autodidakt som konstnär, född i södra Frankrike 1964. Det var inte givet att han skulle bli konstnär, vare sig med tanke på familjebakgrund som son och dotterson till spanska politiska flyktingar eller med tanke på hans utbildning. Han tog examen vid en fransk-brittisk affärshögskola 1987 och blev sedan aktiv inom internationellt bistånd till tredje världens länder. Genom sitt arbete kom han att resa mycket till världens fattiga regioner, i synnerhet till Latinamerika.
Vid 28 års ålder började Pierre Mathieu att måla. Hans måleri var inspirerat av hans arbete i utvecklingsländerna och även av livet i moderna storstäder. 1996 flyttade Pierre Mathieu till USA där han på allvar började ställa ut på ett flertal konstgallerier i städer som Washington DC, Santa Fe, Chicago och New York.
Hösten 2001, några veckor efter 11 september, återvände Pierre Mathieu till Frankrike. Samma år beslutade han sig föra att bli konstnär på heltid. Efter sex år i Marseille bestämde sig familjen Mathieu för att flytta till Afrika och sedan 2007 har han bott och verkat i Maputo i Mocambique.
Ursprungligen härrör sig Pierre Mathieus måleri från efterkrigstidens strömningar av experimentell konst som drev COBRA gruppens arbete i slutet av 1940-talet i norra Europa. Han är i synnerhet inspirerad av Asger Jorn. Senare kom konstnärer som Rauschenberg, de Kooning, Cy Twombly, Baselitz, Basquiat och serietidnings tecknaren Enki Bilal att influera Pierre Mathieu i hans nuvarande konstnärsskap.
Pierre Mathieu förklarar sitt beslut att börja måla som sitt livs val “att vägra det banala såsom allmänna platser och förutstakade vägar. Måla för att existera, för att hitta mitt rum, för att tala om världen och om människorna. Med raseri och övertygelse. Som vittne till ett samhälle som söker sig självt som tvekar och sedan följer sin väg alltmedan den skakar om världen runt omkring med sina språng, i sina utbrott och sina tvivel får mitt skapande sin näring ur kaoset, det driver ut alla spänningar, fångar ögonblickets intensitet för att slutligen finna sin jämvikt.
I Afrika kan det inte regna. Mellan torka och översvämningar spelar vädret ofta krona eller klave. Livet likaså. Skönhet, våld, färger, ljus, kaos, oväsen, död. Allt här är förvärrat. Kontraster. Uppbrott. Tärningen är kastad och ödet väljer sin väg.
När man frågar mig hur Afrika har påverkat mitt arbete vet jag inte vad jag ska svara. Jag tror att min konst, omedvetet, alltid varit afrikansk i sitt uttryck. Självfallet har de första årens primitiva drag med tiden lämnat plats åt ett måleri som är mer strukturerat, mer berättande, inspirerat av mina resor och min syn på världen. Men grunden för mitt visuella uttryck förblir en känslig balansgång mellan kontraster, motsatser och färger i en snabb rytm, full av rörelse, och sammanfattningsvis mycket afrikansk.”
L’artiste Pierre Mathieu est autodidacte, né à Lavelanet (Ariège, France) en 1964.
Issu de la rencontre entre une famille de réfugiés politiques espagnols installés dans le sud de la France après la guerre civile et d’entrepreneurs ariégeois, son environnement familial et son éducation ne le destinaient pas a priori à une carrière artistique. Après des études de commerce à Toulouse, et une vie professionnelle dans le domaine de l’aide au développement qui le mènera dans un grand nombre de pays du sud, et notamment en Amérique Latine, c’est à 28 ans que Pierre Mathieu se découvre, au hasard d’une rencontre avec un artiste niçois, une passion pour la peinture contemporaine.
En 1996, il s’établit aux U.S.A et c’est là qu’il commencera à exposer régulièrement son travail dans des galeries de plusieurs villes d’Amérique du Nord, comme Washington D.C, Santa Fé, Chicago et New-York. Ses activités professionnelles dans les pays pauvres du sud et dans les espaces urbains des grandes métropoles du Nord nourriront alors sa créativité artistique.
Fin 2001, après six ans aux U.S.A, il décide de retourner vivre en France. Ce retour intervient quelques semaines seulement après les attentats du 11 septembre, qui rétrospectivement marqueront une rupture importante entre la culture américaine et celle du reste du monde.
C’est aussi à partir de 2001 que Pierre Mathieu va définitivement et exclusivement choisir la carrière artistique. Le retour en France aura lieu à Marseille pendant cinq ans avant un nouveau départ en 2007 pour l’Afrique. L’artiste a installé son atelier et vit maintenant à Maputo au Mozambique.
Ses influences artistiques originelles sont à rechercher dans la peinture expérimentale d’après guerre dont le mouvement COBRA (Copenhague, Bruxelles, Amsterdam) s’est fait le porte-voix à la fin des années 40 et notamment celle de Asger Jorn. Par la suite les œuvres d’autres artistes comme Rauschenberg, de Kooning, Cy Twombly, Baselitz, Basquiat, ou d’artistes issus du monde de la bande dessinée comme Enki Bilal nourriront un travail qui a su développer un langage très personnel.
Pierre Mathieu explique sa raison à peindre comme une choix de vivre : “le refus de la banalité, des lieux communs, des chemins tracés à l’avance. Peindre pour exister, pour trouver ma place, pour parler du monde et des hommes. Avec rage et conviction. Témoin d’une société qui se cherche, hésite, puis poursuit sa voie en bousculant son monde, dans ses soubresauts, ses éclats et ses hésitations, ma peinture se nourrit du chaos, exorcise les tensions, capture l’intensité de l’instant pour enfin trouver son équilibre.
En Afrique, il ne sait pas pleuvoir. Entre sècheresse et inondations le temps joue souvent à pile ou face. La vie aussi. Beauté, violence, couleurs, lumière, chaos, bruit, mort. Tout est ici exacerbé. Contrastes. Ruptures. Le dé roule, le destin choisit sa voie.
Quand on me demande en quoi l’Afrique inspire mon nouveau travail, je ne sais que répondre. Je crois que sans le savoir, ma peinture a toujours été africaine dans son expression. Bien sur, le primitivisme des premières années a laissé sa place au fil du temps à une peinture plus construite, plus narrative, nourrie par mes voyages et mon regard sur le monde. Mais la base de mon expression visuelle, reste un équilibre précaire de contrastes, de juxtapositions, de couleurs, dans une rythmique rapide, gestuelle, finalement très africaine. Ma peinture était noire sans le savoir, d’un noir bruyant, coloré et lumineux.